All forskning visar att korruption motverkar både ekonomisk utveckling och mänsklig välfärd. Men eftersom det finns få moderna framgångsexempel på lyckade insatser mot korruption, är forskare inte eniga om vilka reformer som fungerar bäst.
Anders Sundell har därför i sin avhandling vänt sig till den svenska historien för att förstå hur det här landet kunde gå från svårt korrupt på 1600- och 1700-talen till topplaceringar i rankinglistor över minsta korrupta länder idag. Han fann att det är de små stegens politik som visat sig framgångsrik. Och att det i en del sammanhang kan vara bättre att acceptera ett viss mått av korruption tills vidare, än att rakt av kräva nolltolerans.
– I början av 1800-talet saknades i Sverige den administrativa förmågan att samla in tillräckligt mycket skatt och sedan fördela resurser till bland annat domstolspersonals löner, exemplifierar Anders Sundell.
– Var och en som då var i kontakt med häradsrätten fick räkna med att betala vad som kallades ”sportler”, som gick direkt till häradshövdingen. Häradshövdingen använde sedan den till att bland annat anställa personal. Även om det kunde medföra missbruk och i värsta fall utpressning fungerade det som ett decentraliserat sätt att få in intäkter tills riksdag och regering lyckats formalisera systemet och gradvis ersätta sportlerna med andra avgifter.
Samma sak gäller svågerpolitik. För tre-fyra hundra år sedan tillsatte den svenska adeln släkt och vänner på höga poster i samhället. Vägen att förändra detta till ren meritokratisk rekrytering gick via steget att befordra enligt anciennitetsprincipen – det vill säga att den som arbetat längst på en position får tjänsten.
– Det exemplet visar också att insatser mot korruption fungerar bäst när sociala grupper med makt inte har anledning att sabotera reformerna, säger Anders Sundell.
– Adeln kunde acceptera övergången till anställning efter meriter istället för släkt- eller vänskapsband, eftersom det ändå var inom den här gruppen de flest högutbildade fanns. Så var fallet långt in på 1970-talet.
I avhandlingen testar Anders Sundell också en hypotes om att handlingsutrymmet för dem som rekryterar måste anpassas till risken för korruption. Ju större risk desto mer standardiserad borde antagningsförfarande vara.
– Jag fann att i högriskländer finns det ett tydligt samband mellan användande av standardiserade antagningsprov och graden av upplevd meritokrati. I lågriskländer som dagens Sverige finns inget sådant samband.
– Den övergripande slutsatsen är att det inte finns någon mall för hur man skapar den optimala förvaltningen. Relationen mellan förvaltning, korruption och kvalitet i samhällsstyrningen i stort kan se ut på många olika sätt i olika länder. Därför är det viktigaste ledordet pragmatism; en reform som leder till någon förbättring och faktiskt fungerar är bättre än den teoretiskt optimala, men ogenomförbara.